På bara en sekund försvann en stor del av det jag älskar, en del av mig försvann. För att hitta tillbaka brukar jag alltid sätta på lite ljuv musik men den ljuva musiken är inte längre ljuv den är hemsk. Jag tog promenader bara för att få luft och lyssna på musik, lyssna på takten och försöka hålla jämna steg.  Jag målade bara för att låta känslorna ta över och ofta bli något hyfsat okej. Dessa ting kanske inte är av mycket värde för många men för mig är det stort, för det är en stor del av mig själv. Förutom alla de underbara som jag har i mitt liv.
Ibland har vi svåra och jobbiga stunder som vi måste ta oss igenom, då brukar något av dessa tre ting hjälpa mig, men hur gör man när kroppen inte längre vill lyda och vara en del av sitt eget? När kropp och själ inte längre vill dela på platsen den blivit tilldelad?
Idag var det ingen fin dag, inte lika fin som den föregående när jag kollade ut genom fönstret och såg solsken och färger. Då jag tror solstrålen försökte att nå oss i denna mörka höst.
Igår började jag med mina promenader igen, den där långa promenaden som bara var till för att andas, lyssna och bara vara. Jag gick förbi havet, husen, träden och satte mig för en stund på en brygga. Var för fint för att inte göra det. Jag fortsatte att skissa i det stora blocket som en fin person ett år tidigare på min födelsedag gav mig, för att jag skulle få en liten utmaning. Jag är nästan klar, men ändå fattas det något. Tror att tiden ska få gå och sen får jag se om bilden ser bättre ut då.

Jag kan inte säga att jag är hel, bara för att jag vet vem jag är eller vad jag står för. Jag är inte hel bara för att jag gör det jag tycker om. För det som gör mig hel är något helt annat, det är ni mina kära.
När man står vid ett vägskäl och väljer att gå skilda vägar är det något helt annat men när man går samma väg, tillsammans men med olika mål blir det helt plötsligt fel när någon avviker utan att veta vilka konsekvenserna blir. Därför hoppas jag att vi kan fortsätta gå på samma väg tillsammans även om vi har olika mål i sikte.

Vet inte riktigt vad man ska säga längre, det finns för mycket men tiden var knapp.
All den kärlek vi nu kan få och ge är värd så otroligt mycket.
Du var värd så mycket mer.

Vi kan alltid fantisera ihop en vardag där vi kan gå och dagdrömma lite till och från, men någonstans där emellan kommer ändå sannigen och verkligheten att slå till. Den gör oss medvetna om livets olika vägar och hur mycket det faktiskt kan skilja så mellan oss människor på denna jord.
Alla är vi olika, så därefter reagerar vi även med stor skillnad på de händelser som vi får vara med om, men det är även det fina med alla dessa olikheter, vi kan ständigt lära oss något nytt av varandra.
Så därför är jag så otroligt tacksam för den tiden jag får med alla de fina personerna som jag under mina hittills 20 levnadsår fått lära känna, trots den smärta som kommer vid förlusten av någon av de fina. ♥
 

Vet inte riktigt om allt stämmer än, känns inte som om det skulle vara så här. Har en känsla som inte vill släppa, en känsla som inte alls är bra. Kanske denna känsla handlar om framtiden som väntar och den ovishet jag känner för allt som flödar runt omkring oss nu. Kanske stämmer mina känslor överens med mina tankar eller så är det på ett helt annat sätt, det är bara framtiden som kan avgöra det. Framtiden är jag, för det är mina val som tar mig till dessa destinationer. Problematiken i detta hänger på det logiska tänkandet.

Sedan en tid tillbaka har planer på en annorlunda framtid skapats, egentligen är det inte så annorlunda, bara det att jag tar en annan väg än den jag började staka mig fram för, för ungefär ett år sedan. Mycket har hänt och livet har förändrats och så gör den även nu. Många resor har gjorts och milen bakom mig får inte komma ikapp. Men vem vet, verkligheten springer ju alltid ikapp. Imorgon börjar nästa resa, om ännu en tid kommer jag att få reda på hur den vägen ser ut. Nu är det bara att vänta och se, för många hinder står längs denna väg, som små stigar som man inte vill gå men verkligen behöver för att komma fram till det där. Vad det där nu än är.

Har haft en fin dag idag, en fin dag i många bemärkelser men den har gått fram och nu sitter jag här igen. Mörkret faller igen och det svaga ljuset från lampan på byrån vid sängen skapar det där svaga skenet av värme, som en liten tanke boost att det faktiskt är okej att sova nu för att låta nattens mörkaste timmar ticka tills dess att de avbryts en soluppgång med vackra färgskiftningar.

Hittade detta underbara smycke när jag under förra veckan följde med min syster till stadens årliga höstmarknad. En mysstund mitt i höstens mörka färger och med allt vad en marknad ger, som alla de karameller och nougatgodis i mängder. tofflor, vantar och annat stickat. En typisk mysig marknad. Det fanns så mycket fint vid att se på men det var detta smycke som jag verkligen föll för. Något fint att bära, bara för mig själv. Tycker även om ingraveringen som sitter på baksidan av ängeln, "made for an angel".

Det finns så många ord jag vill ha sagt, det finns så många frågor jag vill ha svar på. Så mycket som fortfarande återstår. Så många känslor. Så många minnen att spara på. Det finns alldeles för mycket, alldeles för mycket av allt. 

Men jag vet att du har det bra nu.

Du var min solstråle, med det stora leendet och guldlockarna som alltid la sig lite fel. Du var nog allas våran solstråle med den starka viljan. En alldeles för underbar person.
Det var bara en kort tid jag kände dig men den tiden satte sina spår, spår som aldrig kommer försvinna, för att du betydde så mycket mer än du kan tro. Man kan alltid klandra sig själv, speciellt nu. Men det som är gjort är gjort och vi hade inte kunnat göra så mycket annat, även om vi ville och fortfarande vill. Jag är glad för den tiden som var, hade bara önskat att den tiden inte tog slut så fort. Det är mycket som lämnades kvar, mycket att bära och samla ihop igen, men tillsammans ska vi hjälpas åt och lyfta upp dig igen. Som den solstråle du faktiskt var. Oavsett vad som tidigare hänt accepterade vi dig för den underbara människa du var. Någon som för alltid kommer att stanna kvar i mitt hjärta, för det är precis där du hör hemma hos mig!
Hoppas bara att allt är bra nu!

För alltid i mitt hjärta!
David af Wetterstedt 1990-2011

Väl hemma i värmlandsskogarna i vårat hus kommer den där trygga känslan tillbaka, som en täcke av lugn lägger sig över mig. Det ä alltid lika underhållande att komma hem när man vet att ständiga förändringar sker, inte bara i huset utan även runt om kring. Sedan jag flyttade ur detta hem så har förändringarna varit många och det finns inte många ytor kvar att göra om. Men det är riktigt fint och man får ett ständigt påminnande om en kreativ familj.

Det är alltid lika trevligt att komma hem, speciellt när man känner mig efterlängtad.
"Ja, syster är hemma. Vilket betyder att huset har förvandlats från ett lugnt, harmoniskt ställe till en fartfylld, högljudd, babblande tromb haha :)"  Ska man ta denna kommentar som något bra eller ej, ja det är en bra fråga. Men huvudsaken är den att jag vet att de älskar mig ändå, liksom jag älskar min familj.

Ibland kan man bara börja fundera, andra gånger har man inte ens tänkt men vad gör det, alla ska vi leva.
Bara några få dagar kvar sen åker jag hem ett par dagar, bara för att kunna slappna av lite i en annan miljö än denna som finns i detta nu. Något som jag behöver men inte vill göra. Att slappna av i denna definition innebär inte den där när man inte gör någonting, utan så mycket som det behövs för att styra upp och sen kunna njuta av resultatet som arbetet gav.  
Vi behöver alla utveckla och lära oss något nytt, för det finns ofta något nytt att förändra eller förbättra. Även om man hittar sig själv så verkar det ständigt dyka upp något som hoppar ett steg åt sidan, bara för att skapa en liten förvirring och sätta i gång en tankeversamhet.