Som ljuset i mörkret och den varma välkomnande famnen när man är framme.

Tänk att man kan vara så olika men ändå så lika. Att älska och tycka om någon utan gränser. Att se skillnaderna och undra hur andra ser dig. Att ha en egen åsikt och sedan höra en annan version. Men att ändå stå kvar.

Som familjen, den står lika stadigt som det där stora trädet med breda rötter som inte ska någonstans inom en snar framtid, men som ändå skapar större område att välkomnas till. Familjen som inte alltid behöver definieras av det som man vanligvis kopplar det till. Som en vän till mig en gång berättade, att denne hade flera familjer uppdelade genom livet och dem som kom att betyda något. Något fint.

Dagar som dessa är tunga, man känner av hur kylan inviterar dig till sjukdom, tunga huvuden och sömn blir prio ett. Men hösten är vacker och på sitt egna lilla vis väger färgerna upp dessa tunga dagar, även när solen inte vill skina.Platsen kanske inte är optimal men den behöver inte vara det för jag är inte det, så varför bygga upp något till vad det inte är när man kan göra det tillsammans i den egna takten. Så kommer det vackra bara att bli starkare och vackrare tillsammans med ens egna steg. Se vad man själv eller tillsammans med andra kan skapa. Det är något som är fint.

 Om någon dag kommer jag att befinna mig på den plats jag befann mig på för ett år sedan, den tiden som förändrade mycket av hur jag ser livet, människan, tankarna och så mycket mer som inte kan beskrivas med ord utan känslor och bilderna som skapas av de tankarna man skapar. Ett år kan ena stunden vara en evighet medan den i andra stunden gick snabbare än ögonblicket som precis passerade.

 Om jag inte har förändrats sedan den tiden, vem är jag då nu? Jag tror på att jag har förändrats, jag känner det i kroppen och hjärtat. Förutom rädslan, den dyker upp ibland och gör sig påmind. Men det är inte alls som för längesedan när min kropp var någon annans, någon jag inte kände igen. Man säger att tiden läker alla sår, men det tror jag inte riktigt på, man kan hela såren och minska den hemska ytan men insidan känner fortfarande av det där såret som ser så där fint och väl läkt ut. Men förändringen är ett faktum och det känns skönt att känna och se det.

Vissa dagar önskar man att de aldrig slår in. Speciellt vissa dagar. Den här dagen är eran och för det så blir den här dagen tillsammans med så många andra en speciell dag som inte kan komma igen. Den kan sätta sina spår och öppna dina sinnen och dom minnen som följer med. Dagen kanske också släpper eller lättar på ett tungt tryck som sitter över muskeln som pumpar och ger liv till kroppen. Ditt hjärta. Där så många säger att känslorna befinner sig.

 Här skiner solen och jag hoppas att den strålar lika starkt hos er idag, om inte ska jag stråla åt er och låta tiden passera för att strålarna ska kunna skina lika starkt som innan.

Små bubblor placerade sig i kroppen, nödvändiga små bubblor som gör att känslan av vingar runt anklarna stärks. Det är fint och vackert.

Hösten närmar sig och naturens tid för nya färger ger oss ännu en gång den charm och ögonfröjd som behövs och denna gång kommer förändringen speglas i våra ansikten och ögon på ett helt annat sätt än tidigare. Luften är klar och kall och vi inte bara kan höra andetagen utan även se en liten glimt av dom. För "löv is in the air".