Ibland spelar det ingen roll hur mycket solen skiner, strålarna når inte riktigt in genom fönstren som så välkomnande står öppna för denna sommar. Men bara vissa dagar. Dessa dagar är det som om de öppna fönstren faktiskt varit stängda trots att det ögat ser är något helt annat. Som om fönstren är stängda och låter rummets fyra väggar få arbeta själva utan något från den andra sidan.

Ibland gör kroppen lite mer ont än andra dagar, men bara ibland. Som en liten stöt i kroppen man inte var med på och sen kommer efterchocken och stannar kvar en stund, men bara för en stund. För minnet har mycket att ge och går ibland igenom alla de saker som har hänt tills denna dag. Idag är jag långt borta från alla nära, kanske är det därför det känns lite extra idag, för imorgon är det midsommar och det blir den första för mig att inte fira "traditionellt". Saknad är en jobbig känsla men även den som kan driva på och skapa styrka. Så resterande dag återgår jag till jobbet och hittar annat att fokusera på för sen kommer natten med sömn och låter en ny morgon gry och välkomna den svenska midsommaren bland norska vyer!

När möjligheterna kommer och chansen är där ska man väl ta den, varför ta ett steg tillbaka och fundera.
Jag har alltid varit den som tar ett steg tillbaka och funderar men dom gångerna när jag inte gjort det, de har verkligen fastat i mitt minne. Även om tiden som kommer nu är en del av förändringen kan man inte ändra på den person man faktiskt är. Men egentligen, vem är man på riktigt? En sån där rolig fråga som alltid kommer upp under skoltiden och många gånger efter det. Får väl kanske säga att man är den person man är nu för det var ju eventuellt något eller inget alls som gjorde att man blev och hamnade och är där man är nu.

    
Som alltid, hade jag fått reda på alla de saker som hänt den senaste tiden för ett par år sedan hade jag nog inte trott på många av händelserna. Men som med mycket så tror jag att den finns en anledning till varför en del av dessa saker händer som vi är med om. Men det är svårt att säga för att ser vi saker och ting på olika sätt beroende på vart i världen och livet vi befinner oss. Så man kan bara se till sig själv med en känsla för andra. Då man inte kan sätta sig in i någon annans liv, bara känna till och finnas till. Men tiden som vi får av livet stärker. Hur vi väljer att ta den är upp till var och en.

Vart jag befinner mig nu nog är en del av de händelser som sker, kanske som ett litet uppvaknande och sen vidare på vägen. Det finns en stor fråga och svaret får vi nog någon gång men kanske inte tillräckligt tidigt för att sprida den vidare till andra.

"ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.."

Från beskrivningar om vad som sker under dagarna till egna tankar och annat flummigt som man kan sätta ihop med ett par bokstäver, ord och meningsuppbyggnader.

Händelser som jag är med om hamnar här. Från början, för nästan tre år sedan var fokus på det liv jag levde och som då prioriterades som viktigt, till tankarna som nu kretsar runt som önskningar, sökanden, nutiden och framtiden. Som en blandning av oformbara tankemoln av saker jag vill dela med mig av men kanske inte alltid i en tydlig klartext. Så ibland låter jag dörren bara stå på glänt för i andra gånger se till att dörren är ordentligt öppen. Har en inställning för hur det här året kommer se ut eller bli, men det är bara att vänta och se!

Det är precis som det alltid varit men samtidigt är förändringar så stora att de inte får plats, de rymmer inte i mitt rum längre. Ett liv utan förändringar skulle inte vara ”alldeles, alldeles underbar”t. För tänk så mycket fint som kommer med tiden. Därför är det fint när man ser ens vänner och vilka förändringar dem gör och går igenom, samtidigt som det finns mycket att se fram emot.

Som en så liten sak som rösten hos min syster, som inte alls är liten, den är stor i en liten kropp som hennes. Det gäller bara att våga tro på sig själv. Detta förändras bland annat med ett växande självförtroende, andra personers reaktioner och responser. En röst som för mig är alldeles underbar att lyssna på. Att ha personer i ens omgivning som har dessa och/ eller sina egna speciella gåvor att visa och dela med sig av är helt underbart. Som att bara finnas till för någon eller det bästa som man kan göra för sin egen skull, hitta sig själv.

Mötet och allt det nya som jag varit med om idag gav och ger mig fortfarande så mycket av energin som behövs, och genom det känner jag mig otroligt pigg och glad. Så själv tog jag en långpromenad medan min lillasyster somnade i soffan.
För mig var förmiddagens alla händelser något som jag inte riktigt kunde se men fortfarande hoppades på och med ett beslut om att detta år ska bli något fint känns det bra när första månaden av tolv inte ens är slut och positiva händelser redan infunnit sig. För på sätt och vis kanske man behöver en version av en smäll som kan göra ont, men det är bara för att man ska vakna och faktiskt inse att man flyger med i den riktning man egentligen vill. Så mycket av det som vi gör grundar sig nog i hur vi handlar och hanterar vardagen.
Så med ett fint avslut på denna månad hoppas jag att resterande kommer att bli lika fina på sitt sätt.