Tänk att det kan vara så svårt att hinna med den tickande tiden, den som bara kör på i sin gilla gång medan man själv försöker att hinna med i samma tempo. Men av någon anledning hinner man inte riktigt med, inte ens en dag av lugn och ro kan egentligen få nerverna att vila för en stund. Kanske i just den stunden men senare när verkligheten kommer ikapp igen är det som att fortsätta där man slutade eller börja på ruta ett. Detta behöver inte alltid vara något negativ, men att få stanna tiden bara för en kort stund, bara för att hämta andan igen skulle vara skönt. 

Att inte ha allt för mycket att göra skapar egentligen en inre stress, från att sitta på ett tåg som går i hundratjugo till att börja gå i tio kilometer i timmen är en stor skillnad, vilket jag inte är van vid. Trots det verkar inte tiden ta någon hänsyn. Men det är ju bara jag. Vet inte riktigt vad det är jag vill ha egentligen, ungefär som med allt och lite till eller ingenting alls. Men verkligheten funkar inte riktigt så, vilket i sin tur kanske bara är bra då det skulle kunna skapas ännu mer kaos än nödvändigt.
Men jag har min idéer, får bara se om jag lyckas genomföra dom, vilket jag faktiskt hoppas på. Det skulle kanske och förhoppningsvis leda till ett framtida glatt och lyckligt jag. Allt detta hänger med i våran underbart tickande klocka. Så här dagen före.

Tiden i allmänhet har också gått så otroligt fort, snart kan jag säga att det var ett år, plus några veckor sedan som jag blev frisk. Men det känns samtidigt så fel att säga att jag är frisk då jag egentligen bara fick en värre infektion som ledde till något större än av jag hade väntat mig. Och väntan fanns det mycket av under den tiden.
Men jag vill inte heller säga att jag var sjuk då det bara var tillfälligt och jag visste att det skulle bli bra igen inom ett par månader. Det såg jag inte då, vilket så här i efterhand gör att jag blir arg och besviken på mig själv. Att man kan vara så inne i sitt eget och missa hur andra har det, det är nog ett av de ting som kommer finnas kvar hos mig. För även om man själv mår dåligt är det som många säger,"det finns allt de som har det värre". Vet helt ärligt inte vad jag tycker om den meningen. Samtidigt som man inte ska jämföra sig själv med andra finns det trots allt dem som behöver mer hjälp än vad man själv kanske behöver för tillfället. Så det finns ju alltid två sidor. Det samma gäller tolkningar, jag skriver ner många av min tankar och alla kanske inte är helt lätta att förstå men på ett eller annat sätt behöver ord skapas och bilda meningar. Om dessa sedan tolkas på mitt sätt är en annan fråga, för alla har vi våra egna värderingar och synsätt som skapar en egentankegång. Men det är väl också en del av den här tiden, att vi förhoppningsvis får vara våra unika jag.

Hade nyss så många ord jag ville forma och bilda meningar av och sedan berättade dessa vidare och skapa något nytt hos någon annan, som i sin tur kanske tolkar det jag ville säga precis som jag menade eller kanske bygger vidare på det och skapar egna berättelser.
Många ord kan lätt försvinna och bara stanna utan att komma vidare. Egentligen kanske det inte var några viktiga ord för ens egen del men för någon annan kan dessa ord har en helt annan betydelse, kanske av ett större värde.

I mina drömmar hittar jag det som försvinner eller som jag gömmer, ibland kommer bekräftelser fram av något jag inte tänkt på. Ibland är drömmar det värsta som man kan starta dagen på men ibland har den raka motsattsen och hjälper till att skapa dagar som man bara vill dansa omkring, sjunga och vissla lite halv dant på.

Att uttrycka sig är inte alltid lätt men alla borde försöka, jag är en av dem som borde se till att uttrycka sig lite bättre och sluta bära på allt för tillslut kommer det att brista. Men man är ju inte mer än människa.

Det senaste året har varit allt och lite till. Ett väldigt händelserikt år. Om jag ska vara ärlig så har det faktiskt varit ett av de svåraste åren jag varit med om hittills. Ett år av mycket smärta och väntan, sorg och många problem men även glädje och skratt. Har utvecklats som person på ett sätt jag inte trodde och blivit starkare. Men sen är vi i en utvecklingsfas som inte alla kan förklara eller förstå men som sker med eller utan vår vilja. Vi stöter ibland på problem, de kan vara lätta eller riktigt svåra att lösa och/eller leva med, men med ett nytt år får vi börja om som med ett nytt oskrivet blad. Vi skapar ju alla vår egna lilla historia.

Det nya året firades med fina människor och det var en fin dag eller två, hur man nu väljer att se det på. Jag hoppas och tror att det här året kommer att vara ett bra år och alla de fina som finns i mitt liv är kvar på ett eller annat sätt!  <3

Två månader nu min vän!
När solen lämnar dagens värme och sken tänder vi ett ljus som ständigt ska brinna!
♥

Jag är en riktigt känslomänniska men i vissa tillfällen när jag är rädd att det ska bli för jobbigt stänger kroppen av sig på något vis och på så sätt stängs känslorna av och kommer fram först senare när det inte finns någon att "spela" för, på gott och ont. Så ännu en gång kommer känslorna nu efteråt men mitt hjärta har fått lättat lite till och hoppas att jag inte är ensam om det! Även om det inte alltid finns något positivt vill jag gärna inbilla mig att det går att lyfta fram något gott ur det onda och hemska, till slut.
Jag vill bara säga tack, ni är alldeles för underbara för det här och jag hoppas ni vet vilka ni är!

På bara en sekund försvann en stor del av det jag älskar, en del av mig försvann. För att hitta tillbaka brukar jag alltid sätta på lite ljuv musik men den ljuva musiken är inte längre ljuv den är hemsk. Jag tog promenader bara för att få luft och lyssna på musik, lyssna på takten och försöka hålla jämna steg.  Jag målade bara för att låta känslorna ta över och ofta bli något hyfsat okej. Dessa ting kanske inte är av mycket värde för många men för mig är det stort, för det är en stor del av mig själv. Förutom alla de underbara som jag har i mitt liv.
Ibland har vi svåra och jobbiga stunder som vi måste ta oss igenom, då brukar något av dessa tre ting hjälpa mig, men hur gör man när kroppen inte längre vill lyda och vara en del av sitt eget? När kropp och själ inte längre vill dela på platsen den blivit tilldelad?
Idag var det ingen fin dag, inte lika fin som den föregående när jag kollade ut genom fönstret och såg solsken och färger. Då jag tror solstrålen försökte att nå oss i denna mörka höst.
Igår började jag med mina promenader igen, den där långa promenaden som bara var till för att andas, lyssna och bara vara. Jag gick förbi havet, husen, träden och satte mig för en stund på en brygga. Var för fint för att inte göra det. Jag fortsatte att skissa i det stora blocket som en fin person ett år tidigare på min födelsedag gav mig, för att jag skulle få en liten utmaning. Jag är nästan klar, men ändå fattas det något. Tror att tiden ska få gå och sen får jag se om bilden ser bättre ut då.

Jag kan inte säga att jag är hel, bara för att jag vet vem jag är eller vad jag står för. Jag är inte hel bara för att jag gör det jag tycker om. För det som gör mig hel är något helt annat, det är ni mina kära.
När man står vid ett vägskäl och väljer att gå skilda vägar är det något helt annat men när man går samma väg, tillsammans men med olika mål blir det helt plötsligt fel när någon avviker utan att veta vilka konsekvenserna blir. Därför hoppas jag att vi kan fortsätta gå på samma väg tillsammans även om vi har olika mål i sikte.

Vi kan alltid fantisera ihop en vardag där vi kan gå och dagdrömma lite till och från, men någonstans där emellan kommer ändå sannigen och verkligheten att slå till. Den gör oss medvetna om livets olika vägar och hur mycket det faktiskt kan skilja så mellan oss människor på denna jord.
Alla är vi olika, så därefter reagerar vi även med stor skillnad på de händelser som vi får vara med om, men det är även det fina med alla dessa olikheter, vi kan ständigt lära oss något nytt av varandra.
Så därför är jag så otroligt tacksam för den tiden jag får med alla de fina personerna som jag under mina hittills 20 levnadsår fått lära känna, trots den smärta som kommer vid förlusten av någon av de fina. ♥