Tänk att det kan vara så svårt att hinna med den tickande tiden, den som bara kör på i sin gilla gång medan man själv försöker att hinna med i samma tempo. Men av någon anledning hinner man inte riktigt med, inte ens en dag av lugn och ro kan egentligen få nerverna att vila för en stund. Kanske i just den stunden men senare när verkligheten kommer ikapp igen är det som att fortsätta där man slutade eller börja på ruta ett. Detta behöver inte alltid vara något negativ, men att få stanna tiden bara för en kort stund, bara för att hämta andan igen skulle vara skönt. 

Att inte ha allt för mycket att göra skapar egentligen en inre stress, från att sitta på ett tåg som går i hundratjugo till att börja gå i tio kilometer i timmen är en stor skillnad, vilket jag inte är van vid. Trots det verkar inte tiden ta någon hänsyn. Men det är ju bara jag. Vet inte riktigt vad det är jag vill ha egentligen, ungefär som med allt och lite till eller ingenting alls. Men verkligheten funkar inte riktigt så, vilket i sin tur kanske bara är bra då det skulle kunna skapas ännu mer kaos än nödvändigt.
Men jag har min idéer, får bara se om jag lyckas genomföra dom, vilket jag faktiskt hoppas på. Det skulle kanske och förhoppningsvis leda till ett framtida glatt och lyckligt jag. Allt detta hänger med i våran underbart tickande klocka. Så här dagen före.

Tiden i allmänhet har också gått så otroligt fort, snart kan jag säga att det var ett år, plus några veckor sedan som jag blev frisk. Men det känns samtidigt så fel att säga att jag är frisk då jag egentligen bara fick en värre infektion som ledde till något större än av jag hade väntat mig. Och väntan fanns det mycket av under den tiden.
Men jag vill inte heller säga att jag var sjuk då det bara var tillfälligt och jag visste att det skulle bli bra igen inom ett par månader. Det såg jag inte då, vilket så här i efterhand gör att jag blir arg och besviken på mig själv. Att man kan vara så inne i sitt eget och missa hur andra har det, det är nog ett av de ting som kommer finnas kvar hos mig. För även om man själv mår dåligt är det som många säger,"det finns allt de som har det värre". Vet helt ärligt inte vad jag tycker om den meningen. Samtidigt som man inte ska jämföra sig själv med andra finns det trots allt dem som behöver mer hjälp än vad man själv kanske behöver för tillfället. Så det finns ju alltid två sidor. Det samma gäller tolkningar, jag skriver ner många av min tankar och alla kanske inte är helt lätta att förstå men på ett eller annat sätt behöver ord skapas och bilda meningar. Om dessa sedan tolkas på mitt sätt är en annan fråga, för alla har vi våra egna värderingar och synsätt som skapar en egentankegång. Men det är väl också en del av den här tiden, att vi förhoppningsvis får vara våra unika jag.