Efter några dagar i den trygga famn jag får genom all den kärlek som finns hos oss, börjar något utan ord att leta sig fram. 

Finner ut varför jag varit på ständigt resandefot och inte stannat på en plats mer än strax över ett år. 

Det gör så ont att låta det där komma ikapp. Det där som gått förlorat som utan ord känns i hela kroppen. Med en omedveten eller kanske en allt för medveren handling är jag på ständigt sökande efter något mer, något som jag fylla upp det där toma som tagit plats i min kropp. 

 

Men något som inte kan tas i från mig är den inre glädjen jag alltid bär med mig. Att få ha ett leende på läpparna som faktiskt kommer från hjärteroten är något väldigt vackert. 

 

Längtar ännu en gång efter det där som kommer längre fram. Sen känns som om det är bland de första gångerna som jag inte har någon riktigt strukturerad plan för framtiden, som att öppna en nya bok och få fram ett helt nytt vitt blad. Jag har ett slutdatum och ett mellandatum men inget slutdatum och det som blir början på något nytt, det datumet håller sig i ovisshetens svävande charm. 

 

Efter några om och men blev denna dagens kreativa. 

Jag hörde att dom besökte dig, men det var bara ord utan mening. Jag har alltid sagt att och tänkt att man inte behöver den där specifika platsen men när det faktiskt finns ett faktum och du har en plats som är din, då kan det som en gång var sagt få kliva åt sidan en stund. Det skulle trots allt vara som ett fint avslut i ännu ett kapitel av livets alla delar. Oavsett handling så är det trots allt i hjärtat som just din pusselbit sitter, tillsammans med så många andra. 

 

Tänk att bara få stå där så strålande i solen och följa vindens böljande vågor. Låta regnet skapa vackra droppar som i sin tur ger dig din vackra spegelbild. Tillsammans med en vacker bakgrund och sommarens grönska. 

 

                                                                 I woke up with the sun,
                                       Thought of all of the people, places and things I’ve loved.

 

 

Tycker om att se det positiva i det vi lever i. Men sedan så slår människligheten och livet till.

Jag anser mig själv inte leva bland rosa moln, även om det i sig inte skulle vara helt fel, hur som helst är inte det fallet. Livet har sin gilla gång och vi människor lever mitt i det och hur det sedan går till är en helt annan fråga, en privat fråga som ibland kan vara riktigt svår att svara på. Fast varför svara när man kan leva med den, som så mycket annat. Som en ständig kamp att finna svaret genom många delfrågor som tar oss kors och tvärs över kartan.

Något hemskt har hänt en person jag känner och andra kämpar med den styrka som finns inom dem. Så hur vackra dessa rosa moln än är så lever jag inte där uppe, bara väljer att se det från en sida som ger oss möjligheter. Mörkret kommer alltid att finnas där med öppna armar så varför inte kolla upp och se mot strålarna istället. 

 

 

Hittade denna och fastnade, som med andra många vackra ord. 

 

Tog en förmiddags tur med sis och njöt av det som föreställer den kommande våren, som ett härligt avbrott och verklighetsgivande perspektiv till gårdagens kväll som hade temat skräck. Förstår fortfarande hur man kan utsätta sig själv för den hemska timman i soffan om och om igen. Fast det fina är trots allt att veta att man inte är helt själv utan fler sitter i precis samma position som en själv. 

Så utan från skuggan och välkomman in färger och ljus är dagens tema. 

Har haft en påsk som bara försvann, ena stunden var det jobb som inte verkade ta slut då det alltid fanns en uppgift eller två att genomföra innan det var dags att roa ner sig lite. Sedan kom det lite lugn och ro och en tur till bergen. Två nyfunna vänner som väntade när tåget anlände och många spännande ögonblick passerade på bara några timmar som fösvanna alldeles för fort. Men sedan var det dags att träffa den klantiga men ack så fina vännen och njuta av andra dagens solstrålar. 

 

 

 

Spenderat en miniweekend med familjen i Skeikampen. Två av tre dagar på skidorna gav oss strålande sol och underbara backar, resterande tid gav oss lika fina backar, bara lite svårare att finna dom på grund av all den dimma som dök upp. Men vad gjorde det när man kunde mysa till det i lägenheten med lite smått och gott. 

 

Det är fint att få samlar ibland och bara vara. Släppa allt det där vi kallar vardag och faktiskt njuta av varandras sällskap i strålande solsken. En liten reunion innan familjen ännu en gång ökar i antal. Något jag verkligen ser fram emot !!