Efter några dagar i den trygga famn jag får genom all den kärlek som finns hos oss, börjar något utan ord att leta sig fram. 

Finner ut varför jag varit på ständigt resandefot och inte stannat på en plats mer än strax över ett år. 

Det gör så ont att låta det där komma ikapp. Det där som gått förlorat som utan ord känns i hela kroppen. Med en omedveten eller kanske en allt för medveren handling är jag på ständigt sökande efter något mer, något som jag fylla upp det där toma som tagit plats i min kropp. 

 

Men något som inte kan tas i från mig är den inre glädjen jag alltid bär med mig. Att få ha ett leende på läpparna som faktiskt kommer från hjärteroten är något väldigt vackert.