En liten apparat har nu suttit som fastklistrad mot mitt lilla öra och lyssnat till en välbekant röst, en röst och person jag inte skulle klara mig utan, speciellt med det stöd denna person kan ge mig trots alla mil som skiljer oss åt. Personen med denna fina röst är min mor men jag får inte glömma bort att nämna "vikingen" i mitt liv, min far. Det är tur att dessa små apparater har blivit uppfunna, tänk under den tiden när man fick skicka brev och annat som kunde ta evigheter innan det kom fram. Men sedan levde man på ett helt annat sätt också, men som tur är har faktiskt kommunikationen funnits, på ett eller annat sätt. Tänk att inte få höra någonting från mina värmlänningar på jätte länge, det skulle inte kännas bra i mitt hjärta och alldeles för många tankar skulle irra runt, tankar som inte då inte kan formas till ord. Så från en liten apparat till kärlek är vad detta lilla inlägg fick handla om just nu.
Hade tänk berätta om mina små grå vänner som lever loppan på mitt golv, men det får bli en annan dag, men en sak som är säker, dessa små "vänner" kommer att vara borta till helgen!