Blev en senare långpromenad än vad hade tänk men bättre sent än aldrig.
Nu när vi snart går in i september månad börjar kvällarna att bli lite kyligare men samtidigt så mycket mer uppfriskande Mörkret faller lite fortare och medan musiken i mina öron strömmar vidare genom tid och rum njuter jag av lite ensamhet (bortsett från den tiden då samtalet med syster var i full gång) och se upp mot den mörka himmelen som visar vackra färger från solnedgången och stjärnor på himmelen.
Det är under den här tiden som kroppens problem av någon anledning inte visar sig. Andningen blir mycket lättare. Men tiden utvisar som sagt det mesta och vinter tiden är fin men inte lika uppskattad

Kvällens långa promenad blev till viss del lite uttråkande då mörkret föll lite för fort och batterierna började ta slut så därför fick det bli en lite snabbare jogg mot min slut destination, studentrummet. Så nu känns det bra i kroppen och det kommet antagligen att visa sig lite i morgon men då vet jag att jag lever i alla fall!