Jag är en riktigt känslomänniska men i vissa tillfällen när jag är rädd att det ska bli för jobbigt stänger kroppen av sig på något vis och på så sätt stängs känslorna av och kommer fram först senare när det inte finns någon att "spela" för, på gott och ont. Så ännu en gång kommer känslorna nu efteråt men mitt hjärta har fått lättat lite till och hoppas att jag inte är ensam om det! Även om det inte alltid finns något positivt vill jag gärna inbilla mig att det går att lyfta fram något gott ur det onda och hemska, till slut.
Jag vill bara säga tack, ni är alldeles för underbara för det här och jag hoppas ni vet vilka ni är!