Dörrarna öppnades och jag klev ut, kylan och vädret hade all chans att slå emot mig och den gjorde det, med glädje. Efter dagar med att spana efter snöflingornas fall mot marken eller se hur trädkronorna vajar var det skönt att äntligen vara en del av allt detta igen. Först och främst att vara upp och gå.
Planerar just nu ett trevligt besök, eventuellt! Hoppas kan man alltid!
Hoppet är det sista som lämna människan eller vad är det man säger?
/idamargareta