Så här i mörkret med endast ljuset från min skrivbordslampa som lyser upp mörkret i mitt rum börjar funderingar och tankar att skapas. Tankar från alla olika håll som när man pratar med vänner eller de föreläsningar som vi har haft om tolkningar om kön, föreställningar och annat som tillhör samhället eller som har blivit en del av det. Alla är vi olika men samtidigt ska vi var lika för annars passar man inte in, hur går det ihop egentligen?
Vi säger att vi är så olika varandra, kläderna skiljer ju oss åt, i alla fall för en stund, tills vi möter nästa person som nästan ser likadan ut. Men det är bara till utseendet, men sen då..
Om man inte handlar och beter sig rätt blir man placerad i specifika fack, även om det ofta kan vara omedvetna handlar och tankar som skapar detta.
Är det så konstigt att så mycket har blivit vänt upp och ner, det finns inte riktigt en sida att stå på, vilket faktiskt är bra då man inte ska kunna bedöma oss människor efter rätt och fel.
Ingen är perfekt, speciellt inte jag, finns det någon som faktiskt är prefekt, någon som man inte kan döma?
Kanske dumt att börja med det här nu när sängen kallar, men i alla fall.

Ville bara säga att min prinsessa är helt underbar, att klara av motgångar men att senare kunna gå därifrån med ett leende är bevis på styrka. En inre styrka!

/idamargareta