Ju mer klockan tickade iväg och mörkret föll utanför de stora fönsterna som låter oss inspektera vad som finns och händer utanför (universitetsbib), i den något stilla men kalla januaridagen/kvällen. I och med att fler personer avlägsnade sig blev sorlet mindre och mindre, tillslut kändes det verkligen som ett riktigt bibliotek där man inte får prata alls. Men det var en liten härliga känsla faktiskt, hann plugga lite extra på de där extra minuterna som gick innan även jag vandrade ut i kylan mot bussen som alltid är lite sen. Väl hemma kan jag slappna av och fixa lite inför morgondagen. Seminarium och sen kan man välkomna helgen om man vill, men böckerna är alltid lika glada att bli bläddrade i och hjärnan kan alltid fyllas med lite mer information, eller?
/idamargareta