Jag saknar den där känslan när musklerna i kroppen inte orkar mer och helst av allt vill man bara sluta men det är så som viljan är som viktigast, bara lite till. Som när man springer och styrkan i benen börjar att av ta men då ska man istället fortsätta springa den där extra lilla biten, helst en spurt för att tänja på gränserna, sätta kroppen och psyket på prov! För i slutändan när man verkligen har lagt ner sig och kroppen känns så där uppfriskande, då vet man att förbättringen finns där, både fysiskt och mentalt, det handlar om att få en bra kombination av dessa delar, även om det ibland är lite extra kämpigt att komma iväg till den där träningen.
Därför mina vänner längtar jag tills snön har smält och man kan sluta att glida runt som bambi på hal is (som jag och min vän gjorde idag när vi tog promenad i nya området) och istället sätta på sig ”springkläderna” och bara springa ut i den friska luften och verkligen bara njuta och få den härliga känslan som kommer efter att man har sprungit dom där kilometerna som förhoppningsvis någon gång i framtiden kan bli i alla fall en mil. Önsketänkande!!
Jag vill helt enkelt kliva igenom den där dörren (snart och helst igår) som leder mig till den där friska kroppen och själen som verkligen behövs!
/idamargareta