Tänk att man kan vara så rädd men ändå stark på en och samma gång. Vill erkänna och säga att jag faktiskt är stark, men hur vet jag det, skulle lika gärna kunna vara inbillning. Men om så är fallet så räcker det gott och väl för mig för stunden.
Som att ha en liten sparlåga som aldrig vill slockna. På något vis känns det bra att den finns där och dyker upp när man minst anar det, Som den där extra energin som behövs.
Sen är jag väldigt rädd men alla går vi igenom tider då rädslan tar över lite mer än vanligt, det är inga trevliga stunder. Jag vill vara överallt på en och samma gång, känns som om rädslan kommer att göra så jag spricker och sen sitter jag där och måste plocka ihop delarna igen. Vill stå med ena foten på en sida men vet att det behövs mer än bara den andra foten på andra platsen.  Det är i dessa stunder som jag hoppas att den där sparlågan är extra stark. Om jag läser av min känsla rätt så är det precis vad denna sparlåga är, extra stark men det gäller att godkänna och släppa fram den. Jag vet att det löser sig i slutändan, men ibland önskar man att tiden kunde hoppa en liten bit så kunskapen kunde vara ett faktum istället för att frågetecken.

Jag trotsar den mörkrädsla som infunnit sig på ett alldeles för krypande sätt, som när man är rädd och varenda muskel är på helspänn. Men jag trotsar mörkrädslan och går ut för att andas, andas av den friska luften som skapas av den kommande kylan.