Det finns för mycket av allt så vart ska man ta vägen egentligen?
Med tiden kommer ofta sanningen upp till ytan men alla är inte alltid med på det och väljer då att vända ryggen till bara för att det är lättare. Men lättare för vem?
Med ålder kommer mer visdom och större frågor som man vill ha svar på. Men även dessa frågor beror också helt och hållet på vad vi varit med om, vi kommer ständigt att bära med oss den så kallade ryggsäcken. Den vilar tungt på våra ryggar utan att flytta på sig, men även den blir lättare ibland!

Jag pratar mycket om minnen, men det är som en del av mig och vad som får mig att gå. Som bensin är för en bil. Ibland kan vi lura oss själva och gå en bit till men till slut tar det stopp och vi behöver något annat. Jag pratar också en del av vädret men det är en version av drivkraft för mig, är nog alldeles för lättpåverkad av min omgvining. Behöver solsken, vackra kulörer i vindar och det som ögat väljer att se. En sån där tänkare som inte kan ta in en tanke och sedan låta den flyga fritt utan jag samlar dom som i en liten ficka som jag kan ta upp. Inte alltid helt medveten om vad jag gör men på något outgrundligt sätt kommer de tillbaka och påminner mig om den känsla jag hade då.

Som jag läste och verkligen fastande för är Som att stå vid ett vägskäl och inte veta om man vågar eller inte veta vad som händer sedan, för tänk om det inte alls blir man som tänk sig?
Eller som att ge en fin komplimang till någon som inte vill ta emot den och få känslan av det man precis sa inte stämmer överens med det man ser, inte enligt mottagaren. Jag tycker det var fint skrivet. Detta är taget ur sitt sammanhang som egentligen kan ha en helt annan innebörd för den som skrev men det betyder inte att jag tycker det var mindre fint. Alla tankar kanske inte är till för att delas men många av dom borde få höras, för ibland behöver vi lätta på massan oavsett om det är något ont eller gott.
Även om dessa meningar är rätt konkreta kan tolkningarna vara många, helt beroende på vad du väljer.