Det började med en långresa som aldrig tycktes ta sin början, men när resan väl började ville den inte riktigt ta slut. Alltså all den tiden som vi inte riktigt tänkte på. Men tiden gick fortare än vad vi trodde och till sist var vi framme vid det vackra huset som skulle vara vårat under den vecka som vi fick spendera där och som resterande familjemedlemmar fortfarande gör.

Det var backar, riktigt branta som satte benmusklerna på prov, i alla fall under de gånger då promenaderna längs gatorna skedde under varma soltimmar och efter härliga salta dopp. Då var vyn inte riktigt det man såg. Men allt är så fint, fint på sitt sätt. Höga höjder och djupa dalar, snirkliga vägar och länga stränder.

Vi bodde i ett hus med en fin omgivning, en sådan som gav oss vackra solnedgångar och varma dagar vid polen och stränderna. Det blev besök på marknad och nattlivet längs med strandpromenaden och mysiga omgivningar. Det vackra huset som vi fick bo i hade stora glasfönster och dörrar som vette ut mot baksidan där vi spenderade en stor del av dagarna. Det var även där min kära lillasyster gick in glasdörren med en riktig smäll! Ett fint avtryck lämnade hon efter sig med en panna och sned näsa och konstiga avtryck som skulle föreställa händerna som antagligen fick lite panik eller liknande, fingrarnas avbildning såg mest ut som konstiga sträck i lite olika riktningar. Min syster fick en liten bula och jag fick ett riktigt gott skratt!