Det går framåt i takt med framtiden, men sättet som det sker på vet jag inte riktigt om det är så som jag trodde att det skulle ske på. Visserligen är det inte något negativt i sig, för alla måste vi utvecklas men samtidigt ifrågasätter jag mig själv en del under denna tid.
Vem är du, vem är jag? levande charader!
Borde man inte finna sig själv i denna tid? Fast jag vet ju vem jag är och vad som står för vem jag är men allt det andra då. Allt det där med att hitta sig själv och att kunna älska sig själv för att kunna älska någon annan. Är det så det är eller kan man utvecklas tillsammans med den där andra personen som blir den andra halvan?

Det är ju riktigt intressant att massa frågor kan dyka upp i huvudet och sedan sitter jag ändå här och ifrågasätter mig själv, igen! Men ibland kanske man borde ställa vissa krav på sig själv innan man gör det på någon annan och det slutar i något helt fel. Alldeles för många konstiga grubblanden utan riktiga svar. För egentligen har jag hittat mig själv men det är den andra delen som fattas, tror jag. Nej ärligt talat har jag ingen aning, som sagt massa grubbel som inte riktigt leder någonstans utan kretsar runt lite häromkring till den hittar den plats som passar allra bäst. Vilket i sin tur fick man att tänka på en helt underbar dikt om en man och hans "trasiga" hjärta.
Så vem är du, vem är jag?