Det har gått så fort, men när jag var inne i den tiden kändes det som en riktig evighet trots solstrålen och att mycket kärlek fanns tillhand. Det är ungefär ett år sedan det var bland de sista dagarna jag skulle få spendera av viss tid i den stora byggnaden med de många vänliga människorna som gör vad som krävs för att man ska bli bra. Den situationen som jag var i ser jag själv inte som något allvarligt, med tanke på att andra kan ha varit i en mycket värre situation, men man ska man inte jämföra med någon annan för alla upplever sina händelser på olika vis, något som skiljer sig mellan oss alla och är personligt. Samtidigt som det var allvarligt och som faktiskt kunde gått mer illa om jag väntat ytterligare en tid kändes det inte så allvarligt, det löste sig ju tillslut. Det var den tiden som följdes av väntan som kändes som den värsta delen. En väntan som man nu ser i efter hand inte varade speciellt länge, knappt ett halvt år. Men som sagt, när man är inne i en viss känsla försvinner en del av de andra omdömena på sätt och vis. Det är nu ungefär ett år sedan jag inte fick göra allt för mycket, det skulle vara lugna rörelser som inte krävde några ansträngningar 
Den tiden är förbi och jag kan nu träna och låta hela kroppen arbeta igen utan att oroa mig och kroppens muskler kan göra sitt fortsatta arbete. Det enda som nu finns kvar är ärret, ett ord men många betydelser.