Det är som om en stor tankebubbla står utanför och väntar, väntar på att få följa med. När stegen ökar och skapar ett större mellanrum till det som vi kallar hem, börjar tankarna att rulla runt. Men det är skönt att de inte alltid finns där för ibland behöver man bara ha ett "hem" att gå till där det bara är frid och fint. Som en famn att krypa in hos. Denna bubbla följer med i stegen som fötterna tar tillsammans med skorna, som med markens snöblandande regnpölar och grus skapar ljuden av min steg. Det är fint.
Under promenaden börjar en känsla, liknande Lycka att sprida sig från mitten av magen för att fortsätta sprida sig genom hela kroppen med starka slag. Som en fjäril som siktat in sig på den där vackra blomman och med det formar läpparna ett leende så även tänderna ser dagens ljus och fötterna fortsätter trampa och lämnar vägen för att komma vidare. Att få tända ljus, att få ha en orsak till det känns väldigt fint och det blir lättare. Känner mig lättare än på länge som om fjärilen i magen hjälper till med sina vingar för att skapa mera klara och vackra färger att se längs vägen.