Livet är en berg-och dalbana och just nu pendlar jag väldigt fort från toppen till något steg ner men absolut inget mer. Men är man en känslomänniska går det inte att undvika och tankarna åker runt som en riktig karusell, det gäller bara att inte hålla fast vid alla tankarna utan släppa dom vidare så nästa kan komma och sedan även den passera.

Ibland känner jag mig riktigt töntig när jag promenerar längs stigarna och vägarna när det bubblar av lycka, en sån där när leendet bara hoppar på en utan att man riktigt var med på det och kan inte hjälpa att hela kroppen känner av lyckan. Grunden till just dessa lyckorus består inte av något speciellt utan bara infinner sig för stunden. De är riktigt fina att ha och förgyller dagarna som kommer går.