Vissa dagar känns som en studsboll. En del dagar är man själv den där studsbollen som kastas hit och dit, högt och lågt, andra dagar är det man själv som kastar sig omkring, känslomässigt för att skapa en tro att man då kommer klara det. 

Idag var en fin dag, fick inte så mycket gjort men gjorde heller inte ingenting. Men känslorna var lite överallt kändes det som. Ena stunden kunde jag känna hur ilskan (vart den nu kom ifrån) bara ville skrika och säga ifrån, andra stunden är jag lugn som en "filbunke" och helt plötsligt sitter jag och skrattar högt av glädje med mitt hjärta. Nu har lugnet ännu en gång infunnit sig och dagen har ju faktiskt varit fin. 

När jag tänker tillbaka på tiden som varit är det med blandade känslor. Som den där studsbollen eller som vinden som bara sveper förbi och tar med det som den känner för. Eller solen som skiner och skapar ljus för att sedan få tillbaka sitt sken genom de spegelblanka sjöarna.