Att få sprida vidare sin glädje är något riktigt fint och att sedan få veta att det faktiskt är så att den springer vidare mellan alla de destinationer den besöker är något ännu vackrare. Som att se den där äkta glädjen spridas och leendet når upp och ut till ören och ögonen i sig själva bara glittrar så där fantastiskt att man själv inte kan sluta le för det du ser är så otroligt. Det är något av det finaste.

 

Det finns leenden jag saknar så otroligt mycket, leenden som var så vackra och om man väljer att se det så, så är dem fortfarande lika vackra bland att det strålande.

 

Det finns många vackra kvar här, utsprida lite var som men ändå nära på sätt och vis. Det är var mitt hopp står. Glädjen vi kan ge varandra bara genom att få vara precis den vi är. Det är också något så underbart att veta att ingen av dem jag känner är den andra lik. Vi har våra egna personligheter som vi kan sprida vidare och reflektera i fönstren som vi går förbi längs vägarna.

 

Att vara starkare än man tidigare var ger mer kraft att vandra och mer rum åt glädjen att samlas på innan den tillsammans med hjärtats kontinuerliga slag kan skicka iväg strömmar av känslor.