Tänk att man kan vara så olika men ändå så lika. Att älska och tycka om någon utan gränser. Att se skillnaderna och undra hur andra ser dig. Att ha en egen åsikt och sedan höra en annan version. Men att ändå stå kvar.

Som familjen, den står lika stadigt som det där stora trädet med breda rötter som inte ska någonstans inom en snar framtid, men som ändå skapar större område att välkomnas till. Familjen som inte alltid behöver definieras av det som man vanligvis kopplar det till. Som en vän till mig en gång berättade, att denne hade flera familjer uppdelade genom livet och dem som kom att betyda något. Något fint.