Dagar som dessa är tunga, man känner av hur kylan inviterar dig till sjukdom, tunga huvuden och sömn blir prio ett. Men hösten är vacker och på sitt egna lilla vis väger färgerna upp dessa tunga dagar, även när solen inte vill skina.Platsen kanske inte är optimal men den behöver inte vara det för jag är inte det, så varför bygga upp något till vad det inte är när man kan göra det tillsammans i den egna takten. Så kommer det vackra bara att bli starkare och vackrare tillsammans med ens egna steg. Se vad man själv eller tillsammans med andra kan skapa. Det är något som är fint.

 Om någon dag kommer jag att befinna mig på den plats jag befann mig på för ett år sedan, den tiden som förändrade mycket av hur jag ser livet, människan, tankarna och så mycket mer som inte kan beskrivas med ord utan känslor och bilderna som skapas av de tankarna man skapar. Ett år kan ena stunden vara en evighet medan den i andra stunden gick snabbare än ögonblicket som precis passerade.

 Om jag inte har förändrats sedan den tiden, vem är jag då nu? Jag tror på att jag har förändrats, jag känner det i kroppen och hjärtat. Förutom rädslan, den dyker upp ibland och gör sig påmind. Men det är inte alls som för längesedan när min kropp var någon annans, någon jag inte kände igen. Man säger att tiden läker alla sår, men det tror jag inte riktigt på, man kan hela såren och minska den hemska ytan men insidan känner fortfarande av det där såret som ser så där fint och väl läkt ut. Men förändringen är ett faktum och det känns skönt att känna och se det.