Någonstans längre fram, bakom molnen, när regnet lättat och bara de vackra små dropparna på de allra starkaste bladen återstår, tillsammans med bergen som stadigt står där och övervakar varje rörelse och förändring. Där kommer någonstans eller någon gång eller tillsammans med någon att vara. 

I en annan tid började resan, resan som ännu inte nått sitt slut. Det har funnits många stigar som slutligen inte tagit mig vidare eller bara helt plötsligt försvunnit. Men stigarna har innehållit många äventyr. Och varje gång stigen tagit slut har benen blivit starkare, just på grund av att de fick vandra en bit tillbaka och sedan med hjärtat, hjärnan och själen hitta en ny stig. Det som även ger kraft och styrka är huvudleden som ständigt funnits med, om det skulle ske att stigar tar slut eller skapar villovägar, så finns den där och leder rätt igen.