Jag fick solskenstimmarna. Som en värmande hand om det frusna. Tror ögon tindrade som i ett lyckorus av allt det där fina som faktiskt finns här omkring. Är så rädd för att gå tillbaka till något som jag faktiskt har lämnat men som är så lätt att vandra tillbaka till. Men de senaste dagarna har varit riktigt fina, så där harmoniska som man önskade att den större delen kunde vara. När man inte behöver vara oförutsägbar men ändå inte helt uppe i anteckningsblocket. Så man får göra som alltid, göra det bästa av det man är nu tills det där absoluta är inom räckhåll. För långt borta är det inte, får bara sträcka på min lilla kropp lite lite mer.